:]

Jag är skivaffärs nörd. Jag är galen i, att gå in på Bengans eller Rocks. Innan jag visste att Bengans fanns gick jag så fort jag fick chansen till Rocks. ingen av mina vänner tyckte att det var speciellt roligt att gå runt i den lilla affären, den är inte speciellt mysig men det var den enda skivaffären jag visste och varje gång jag gick in för att titta kände jag lyckoruset i kroppen. Jag tror att jag alltid har tyckt att det varigt något speciellt med skivor, fast när jag var liten bestod det mest av ”Smurfhits” eller ”Eva och Adams sommarparty”.

2006 fick jag min iPod, min alldeles egna som jag köpte med mina egna pengar, jag bad min bror att lägga till musik och fick allt från himmel och jord. Men det jag mest lyssnade på var Lars Winnerbäck. Efter att jag fått all musik till min dator från min brors så hade jag det mesta, alla Lars Winnerbäck skivor som fanns då till och med extra grejor, mycket Håkan Hellström, Thåström, Säkert och till och med Ani DiFranco och mycket mer. Ytters lite hade jag i handen fysiskt och det var då jag började samla.

Det kändes kanske lite onödigt att köpa skivor som jag hade på datorn, så jag började samla på nya skivor. Men så märkte jag att jag inte alls hade alla Lasse skivorna och det var låtar från Håkan Hellström som jag ville ha.  Det var då jag på riktigt jag började köpa Lasse skivor. Jag har en grej att jag inte vill ha alla på samma gång. Jag vill inte köpa alla de fem skivorna som jag saknar med en gång, utan det ska ta tid. Jag ska känna lusten och det ska klia i fingrarna. Det ska nästan göra ont i kroppen efter att få hålla den i handen. Många gånger jag är i en skivaffär kan jag inte hålla händerna i styr och köper alltid något, antingen något jag velat ha länge eller något jag inte alls visste fanns.

Jag började med att jag ville skriva något annat så blev det såhär, men ändå så känns det mycket bättre !

Grattis till min katt som har namnsdag idag, jag älskar dig Doris ♥

Kras. Mitt nyårslöfte för 2011 kommer jag inte ihåg. Antar att det var något om att jag skulle vara gladare. Eller så hade jag kanske inget. Något jag kom ihåg var att för ett år sedan sa jag att jag aldrig skulle sluta med fotbollen. Att hur det än blev skulle jag inte sluta. Men tre månader senare tog jag en paus som fortfarande gäller. Så man ska aldrig säga aldrig.

Hela året för mig är väldigt luddigt, jag sitter här och försöker minnas vad som hände de första månaderna. Sista terminen i nian. Det kanske är det, det hände inget roligt. Jag slutade blogga i januari och började i april igen. Varför minns jag inte, antagligen för att jag inte hade något att skriva om. Jag har läst mina sista inlägg och minns att jag inte alls vill skriva. Jo, där sa jag fel. Det ville jag men jag hade inget att skriva om och den ända som hade roligt och nytta av det var jag själv.

Året som har gått har varit tråkigt. Men kan bero på att det har varit ett lång och kämpigt år. Det finns massor med ljusglimtar som t.ex. att jag slutade nian. Jag träffade folk som jag inte alls brukade träffa och min familj ändrades. Även om saker och ting blivit som det blivit har det både varit roligt men också skrämmande.

Jag startade denna bloggen, jag åkte till alperna och hafjell och åkte skidor. Detta var svårare än jag trodde. Haha, jag kom precis på vad mitt nyårslöfte var och jag kommer ihåg varför jag glömt den. Eftersom att jag inte har uppfyllt det och eftersom jag inte är särskilt stolt över det, kommer jag inte säga vad det var.  

Fick se min andra Håkan Hellström konsert, stod två meter från scen, jag fick också vara med i radio två gånger. Förstå gången sjöng jag, jag lät ungefär som om jag skulle börja gråta. Andra gången var på den 6 Juni, då hade jag bestämt musiken i en hel timma. Bilden, jag var så jäkla glad över det. Just då innan jag slutade grundskolan var nog de bästa tiden på detta året.

Sommarlovet då, var okej. Jag jobbade, tjänade så mycket pengar som jag bara drömt om. Kände mig löjligt rik och köpte massor kläder från Carlings. På sommarlovet gjorde jag också något välidgt dumt. 

Sedan var det Lars Winnerbäck och Melissa Horn konsert. 

Så kom det jag väntat på i hur länge som helst. Jag började på gymnasiet, yey. Det var inte till en början det jag hoppats på. Men nu är det hur roligt som helst och jag är glad att det blev som det blev. Sedan var det Lule(å) Det var gaalet! Nä det var det kanske inte. Det var ifal något jag längtat efter. Det var hur kul som helst att se alla Goa norrländska människor.

Nu får det räcka med skrivandet, jag vet hälften av mina läsare bara tittar på bilderna och sedan inte läser mer. Jag vet det för att jag ganska ofta gör likadant Ni som kom ända hit är värda en guldpeng!

Till dej som inte läser, men ändå ska tro det som inte är sant.

Utan att säga förmycket så har du gjort det svårt, du gör så att jag måste skämmas över något som inte är fel. Fast du får mig att känna att detta inte alls är rätt. Men jag förstår inte hur och varför du gör något sådant? Jag har inte gjort något mot dig, aldrig. Du tror förmycket, säg inget du inte vet. Okej, till en viss del kan jag förstå dig, men säg det till mig då. Det sista jag vill är att du ska förstöra för mig. Du gör mig osäker och blyg. SLUTA! 

Du är till och med vuxen och jag borde kunna se upp till dej. Det är du som valt det du gör. Eller hur? Därför bete dig, som du borde. Jag vill inte vara din vän, men jag vill inte heller vara din ovän. Du är en sådan person som ska inte få någon energi, som du inte förtjänar. 

Säg till mig vad du vill jag ska göra, och vad du tror. Så kan jag berätta varför. Istället för att göra som du gör. Nästa gång vi ses hoppas jag att du är glad mot mig och inte gör det du gör. För jag vill inte tro att det är jag som gör fel. Jag har redan mycket att tänka på, räcker inte det?

Alla människor ger ifårn sig kännslor på olika sätt. Vissa gråter för allt, anda samlar på sig och får till slut ett sammanbrott då saker som hände för allt för länge sen dyker upp. Men visst är det svårt? Det är svårt att inte vara glad då något bra händer. Men det är lika svårt att inte le då någon berättar något roligt som att gråta när något som inte borde hända. Så vart ska man göra med sina kännslor? Ska vi gå runt och bära på dem? För tillslut måste ändå allting ut. Jag kan endast tala för mig själv. För de ända erfarenheterna jag har kommer ifårn mig själv. Det jag vet är att hur vi än gör, hur det en blir är det svårt. Det är svårt att veta om det som händer är bra eller dålig eller ens varför det händer. 

För det är inte alltid det vi vill ska hända det är inte så det var meningen. Men det som vi kan göra för att må bättre. Både för oss själva och andra det är att mena det vi säger och säga saker på ett schysst sätt och att inte dömma någon orättvist. Titta folk i ögonen. Det finns så mycket vi kan göra, för att vi själva och alla andra mår bättre. För såhär är det.

Alla människor är egoister. Alla människor tänker bara på sig själva. Visst är jag lite hård. Men det är sant. Såhär är det, vi gör saker för att vi själva ska må bättre hela tiden. T.ex. Du hjäpler någon, efter mår du mycket bättre för att du vet att du gjort något bra. Hade du inte hjälp personen så, så hade du ångrat dig och känner dig illa till mods att du inte hjälpte personen.

Jag har kommit på hur det har blivit som det har blivit. Det känns både skrämmade men också skönt att veta varför jag känner som jag känner. Det finns ett svar till det som har hänt det finns något som kan förklars. Okej, allt kanske inte riktigt går att förklara men mycket av det jag känner just nu finns det äntligen ett svar på. Nu skriver jag i gåtor igen jag lovade mig själv att jag skulle vara tydlig men just nu går det inte riktigt. Just nu måste jag vara otydlig för att jag själv ska förstå, för att jag ska kunna se det ingen annan ser. 

Redovisningen i samhällen gick okej, konstmuseeumet gick väl lite bättre än okej. Så nu vet ni! 

Sådär det var skönt att få ur mej.

Det var en underlig dag igår, mycket spänning och förväntan. Men också längtan och sorg. Den senaste tiden har det hänt saker som bara jag kunnat drömma om. Men jag har fått skriva och jag har fått ut mig det jag behövde och just nu just idag så känner jag inget annat än spänning på vad som ska hända idag. För idag är det min sista dag i norrnotten och då finns det ingen mening att vara ledsen och sur.

Slänger in en bild på när jag gick i sjuan. Tänka att tiden gått då otroligt snabbt !

Jag har skrivit innan att jag inte gillar folk som ljuger. Ibland kan en lögn bara komma till utan att man vet varför eller hur. Jag förstår, det kan hända alla även den bästa. Alla ljuger ibland, alla ljuger vare sig man vill eller inte. Men det ska alltid finnas ett: MEN.

Jag ska berätta en historia. Den börjar med att en tjej som heter V, börjar på en ny skola. På skolan träffar hon underbara människor. V är ganska bra på att prata och hon har detta lilla extra som får vuxna människor att gilla henne.  De människorna hon träffar blir hon riktigt bra kompisar med och hon känner äntligen att hon kan släppa det gamla. Hon kan släppa saker som har hänt för länge sen. Saker som får henne att gråta men också att skratta. 

Varje människa förändras. Vi förändras oftast tillsammans, men ibland så står någon kvar och den andre försvinner. 

V kan inte säga att hon har haft det bra, hon är känslig och det gör att några av hennes vänner tycker att hon är jobbig. Men det är inte lätt för V för hon vet inte vart hon ska stå. Hon vet inte vilka tår hon trampar på. Det finns folk som kanske inte är direkt i Vs liv men som på verkar henne får henne illa till mods. V förstår inte dessa personer som inte vill något väl. De är som att de medvetet gör saker för att förstöra, för att de är svartsjuka. Men det är inte lätt för V att vara snäll hela tiden. Det är inte lätt att vara den söta lilla flickan som bara går runt och är trevlig, smart och skrattar. Ibland vill hon gå till de hon tror att hon känner bäst. De som får henne att prata de som vill henne väl. Men det är svårt för V att veta vem som vill henne väl. Hon är en person som litar på alla. Det gör det svårt för henne att se, att de hon trodde var sanningen inte var det. Även om hon känner det i magen. 

När V kom till sin nya skola så kunde hon släppa på sitt förflutna och slippa behöva tänka på det. V kände ingen lust att någon skulle få veta. Men hon förstod inte hur svårt det skulle vara, hur det skulle tära på hennes krafter. För hennes förflutna är den del av henne. Då fann hon person(er) som hon kunde prata med som inte behövde tänka på sina problem. Samtidigt växte hon. Hon blev både gladare men fick också fler dippar. Fast hon visste att hon i slutändan skulle kunna vara lycklig. 

Då blev allt svart för V, hon var med människor som brydde sig. Men hon vet att det är något som inte stämmer, något som någon har gjort. Hon känner det i ryggen. Hon känner att det är som att en knivs vassa blad vilar mellan skulderbladen. Så smäller det kniven skär djupt ner i ryggen. V är chockad för hon förstår inte. Hon förstår inte vad det var som hände. Allt som var på väg att bli bättre. Hon tittar på de hon litade på mest, men hon ser dem med ryggen vända. V tittar förvirrat omkring och får till slut hjälp hon får hjälp. Med den hjälpen kanske hon tillslut kan få ut kniven som sitter djupt, vid nackens slut. 

Detta var historian om V. Hon vet att hon kommer kunna le, men hon vet inte när hon kommer kunna lita på dig igen, eller vem hon egentligen ska lita på.

Hej Såhär på morgonkvisten så tänkte jag predrika lite om lycka.

Jag kan bli riktigt arg på folk som ljuger. okej jag vet att jag gr det skälv men ibland så kan det bli för mycket. När personer ljuger och man vet att de gör det är helt gaalet jobbigt och jag förstår inte varför du ska ljuga när sanningen är så mycket lättare? Jag vågar inte säga att jag aldrig ljuger, men jag fösöker att alltid var ärlig, säga vad jag tycker och säga det som jag tror är sanningen. Visst har mab gjort något dumt som man inte får får man temja lite på snningen.

Jag vill inte bli ovän med någon inte ens dej !

Idag är ingen vanlig dag ! Men vem bryr sig egentligen ?